Startsidan

 

Om Karin

 

Forskning

 

Artiklar

 

Boken

 

Länkar

 

2. Varför vet inte doktorn vad min sjukdom beror på?

 

Jag säger inte att västerländsk medicin är skräp och bör kastas i sophinken. Jag säger att den har sin plats. Men dess plats är liten: den är inte i  proportion till den enorma marknad som läkemedelsindustrin har skapat.

George Vithoulkas (homeopaten som fick det alternativa Nobelpriset, 1996)

 

Den västerländska medicinens koncept

Aldrig tidigare har man i hela världen lagt ner så mycket pengar på medicinsk forskning som nu, men trots det vet man fortfarande inte orsaken till de flesta av våra sjukdomar. Vad är orsaken till reumatiska sjukdomar, MS, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, Crohn´s sjukdom, ulcerös colit, autoimmuna sjukdomar, benskörhet, Parkinssons sjukdom, Alzheimers sjukdom, m.m. Forskarna vet inte.

 

Är de medicinska forskarna korkade eller ligger felet någon annanstans?

 

För att förstå varför det blev på detta viset måste man gå tillbaka till den västerländska medicinska forskningens barndom.  När kyrkan tillät läkarna att obducera döda brottslingar tog den medicinska vetenskapen ett stort steg framåt. Man kunde nu iaktta de olika inre organens uppbyggnad och relatera synbara förändringar i dem till olika sjukdomar. Efterhand som teknikerna uppfann allt bättre mikroskop kunde man se allt mindre beståndsdelar i organen, tills man idag kan iaktta de minsta organellerna inne i cellerna. I och med avslutningen av HUGO-projektet där man kartlägger människans hela arvsmassa har man väl nått vägs ände när det gäller människans FORM.

 

Denna organfixerade forskning har lett till att varje organsystem har sina egna specialister och därför har man missat helhetssynen.  Med tanke på att en sjukdom nästan aldrig inskränker sig till ett organ är denna uppdelning verkligen av ondo för läkarnas möjlighet att öka sin kunskap om sjukdomars orsaker och bot.

 

Men det intressanta när det gäller sjukdomsutveckling är inte formen utan FUNKTIONEN. Symtom får vi av störningar av funktionerna i de olika organen. Forskning om funktionerna i människokroppen är betydligt svårare, eftersom kroppen har ett invecklat system av budbärare, som upprätthåller kommunikationen mellan alla cellerna. Den medicinska forskningen försöker nu kartlägga dessa komplicerade reaktioner för att kunna påverka dem med olika mediciner. Eftersom den allra största delen av notan för den medicinska forskningen betalas av läkemedelsföretagen vill dessa naturligtvis ha utdelning på sina insatser. Det kan de endast få om forskningen leder till produktion av en medicin som kan lindra patientens symtom. Läkemedelsindustrin har därför inget intresse av att hitta orsaken till olika sjukdomar.

 

Ytterligare en försvårande omständighet är den lättförståeliga viljan att systematisera patienterna i olika grupper med hänsyn till deras symtom. De etiketteras med samma diagnos. Man har hypotesen att alla patienter med samma symtom, organformförändringar eller laboratorievärden har samma orsak till sin sjukdom. Men varje individ är unik. Likaväl som en orsak kan ge upphov till olika besvär hos olika patienter, kan ett symtom eller en sjukdom ha olika orsaker hos olika patienter. Detta har jag sett upprepade exempel på i min praktik.

 

Slutligen är ett problem att den medicinska vetenskapen avlägsnar sig alltmer från den kliniskt aktive läkaren. Idag utbildas ungdomar direkt till läkemedelsforskning via en tvåårig kurs i grundmedicin och därefter forskarutbildning och disputation. Utan någon patientkontakt är de sedan klara för avancerad medicinsk forskning. Den forskning som under 1900-talet initierades av den kliniskt erfarne, uppmärksamme läkaren finns knappt idag trots att det var den som ledde till de stora framstegen då. Exempel är behandlingen av den tidens stora mördare TBC, behandlingen med kortison och upptäckten av orsaken till magsår. Ett belysande exempel på den bristande dialogen mellan forskare och kliniker är amalgamproblematiken. Det fanns tidigt många kliniskt verksamma tandläkare som observerade att en del patienter blev sjuka av amalgam, men forskarnas främsta företrädare vägrade att lyssna och var absolut inte intresserade av någon dialog. Även jag har försökt intressera våra forskare för de fina resultat jag nått, mätt i antal friska patienter efter amalgamsanering. Jag har kontaktat två rektorer för tandläkarhögskolor och skrivit ett antal artiklar till Tandläkartidningen, vilka samtliga refuserats på grund av deras påstådda ovetenskaplighet. Klinikerns erfarenheter är tydligen helt ointressanta så länge de inte bekräftar vetenskapsmännens teser.

 

Av alla dessa skäl tvingas man konstatera att den västerländska medicinen befinner sig i en återvändsgränd när det gäller behandlingen av kroniska sjukdomar.

 

Den österländska medicinens koncept

Inom den österländska medicinen har utvecklingen varit en helt annan. Dess rötter är mycket äldre än den västerländska och då användes inte kniven. Man var därmed hänvisad till att ställa diagnos med hjälp av syn, känsel, lukt och hörsel. Man analyserar de utsöndringsprodukter som patientens kropp producerar, såsom urin, svett och avföring. Man tittar på hudens färg och struktur, tungans färg, beläggning och mönster, urinens lukt, färg och mängd o.s.v. Läkare som tillämpar österländsk medicin utvecklar en enorm diagnostisk känslighet, vilken kan avläsas i en beskrivning av pulsen, som mäts på tre olika djup i handleden. Den kan vara ytlig, djup, långsam, accelererad, utmattad, fyllig, slipprig, sträv, lång, kort, överflödande, stor, liten, försvinnande, spänd, maklig, len, mjuk, klen, späd, rörlig, intermittent och mycket annat.

 

Den österländska medicinen uppfattar människan som ett system av funktionskretsar, en helhet. Sjukdom beror på obalanser i dessa kretsar (meridianerna) och även om vi inte känner oss sjuka har vi orsak till sjukdom i oss och den kan bryta ut när som helst. Men naturen varnar oss långt innan sjukdomen bryter ut. Problemet är att vi inte bryr oss om att lyssna i tid. Vi sköter vår bil bättre än oss själva. Bilen får en förebyggande översyn varje år, men själva kör vi i full fart tills systemet brakar ihop. Behandlingen går ut på att återställa balansen i meridianerna med hjälp av akupunktur, örter och livsstilsförändringar. Den österländska medicinen ser till helheten och är därför bättre på funktionella störningar och kroniska sjukdomar medan den västerländska medicinen skördar sina största framgångar inom kirurgin och akutbehandlingar.

 

Motsatsförhållandet beskrivs väl av Evert Gummesson, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. "Skolmedicinen arbetar mot naturen. Dess idé är krigföring, ett anfallskrig mot bakterier, tumörer och annat. Pillren är aggressiva, så också kirurgens kniv och strålbehandling. Men skolmedicinen dödar i sina attacker även civilbefolkningen, de goda bakterierna och våra egna celler. Man försöker hitta riktade missiler som bara ska döda det onda. Men det är känt från krigskonsten att man endast i undantagsfall vinner ett krig på sikt. En påtvingad fred med en slagen fiende gör sig förr eller senare påmind med hämndåtgärder. Alternativmedicinen däremot arbetar med naturen. Den försöker stärka kroppens läkprocesser, ser kroppen som ett självorganiserande system som kan behöva stöd för att komma i balans. Den väljer fredsförhandlingar framför knivar och kanoner".

 

Ett samarbete mellan de två koncepten måste vara den bästa lösningen. Det är just det som Funktionsmedicinen tillämpar. Funktionsmedicinen bildades i USA 1993 av biokemisten Jeffrey Bland (som arbetade för och entusiasmerades av nobelpristagaren Linus Pauling) och ett antal läkarpionjärer. Dess idéer har sedan spridits lavinartat till terapeuter i de flesta västerländska länder. Funktionsmedicinen är orsaksinriktad, har ett holistiskt synsätt och uppmuntrar till samarbete mellan olika slags terapeuter, skolmedicinska såväl som alternativmedicinska. Vad funktionsmedicinen står för kommer att framgå i följande kapitel.

 

*

 

Den västerländska medicinen är suverän när det gäller kirurgi och akutbehandling, men beträffande funktionella störningar och kroniska sjukdomar är det österländska konceptet, som den alternativa medicinen bygger på, överlägset därför att det är orsaksinriktat i stället för symtomdämpande.